”Uranbrytning är farligare än annan gruvbrytning. Uran är i sig ett gift. Avfallet som lämnas för kommande generationer är radioaktivt. En brytning i Västerbotten skulle ge mycket stora avfallsmängder eftersom halten uran som regel är mycket låg i jämförelse med andra länder där brytning sker. Vad skulle ske med dricksvatten, turism och rennäring om radioaktiviteten läcker ut? Några av Sveriges renaste naturområden skulle kunna smutsas ned för lång tid framöver. Dammbrott med läckage är vanligare än vad gruvindustrin vill kännas vid. Allvarliga dammras skedde i bland annat i Rumänien och Spanien för ett par år sedan. Även i Aitik i Norrbotten rasade en damm. Världens största urangruva, Key Lake mine i Kanada, har haft flera problem med dammbrott.

Anhängarna av uranbrytning lockar med arbete och inkomster. Men det är falska löften. Brytningen är över på några år. Därefter står vi kvar med hela miljörisken medan vinsten har räknats in i något gruvbolags huvudkontor mycket långt härifrån. Det är inte ens säkert att det ganska lilla antalet anställda vid brytningen bor och betalar skatt på orten där gruvan finns. Anhängarna till brytningen jämför med rikedomarna från oljan. Länder med olja ser som regel till att merparten av vinsten går till värdlandet. Men vid gruvbrytning i Sverige handlar den extra återbäringen om två promille av värdet. En och en halv promille går till markägaren och en halv promille till staten för forskning och utveckling. Det är inte konstigt att gruvbolagen, som är globala aktörer, ser möjligheter till gigantiska vinster.”

Uppdaterades: 30 sep 2009