Debatt i Norran

Regeringen har genomfört stora försämringar av arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Nedskärningarna slår särskilt hårt mot kvinnor eftersom kvinnor oftare än män är visstidsanställda, deltidsarbetslösa, föräldralediga, ensamstående med barn eller långtidssjukskrivna. Samtidigt har regeringen sänkt inkomstskatten och avskaffat förmögenhetsskatten.

Nu, mitt i brinnande lågkonjunktur, blir den fulla vidden av regeringens ojämställda politik smärtsamt tydlig.

Mellan 2006 och 2008 ökade gapet mellan kvinnors och mäns genomsnittsinkomster med 1000 kr per månad. En analys av regeringens reformer som vi låtit riksdagens utredningstjänst göra visar att högavlönade män i storstadsområden vinner stort på den förda politiken medan lågavlönade kvinnor i glesbygd är de stora förlorarna. 58 procent av regeringens reformer som påverkar individers inkomster tillfaller män som grupp. Topp 10 procent där två av tre personer är män har gynnats allra mest. Siffrorna talar sitt tydliga språk, regeringen har tagit ett stort steg bakåt när det gäller både jämställdhet och jämlikhet.

De ökade ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor strider inte bara mot riksdagens jämställdhetspolitiska mål. Med regeringens ansvarslösa och könsblinda politik riskerar klyftorna mellan kvinnor och män att fördjupas ytterligare under lågkonjunkturen.

I statsbudgeten för 2009 skriver regeringen att den ojämlika fördelningen av resurser mellan kvinnor och män har sin grund i arbetsmarknaden, att kvinnor tar störst ansvar för det obetalda hemarbetet och att fler kvinnor än män är deltidsarbetslösa. Regeringen konstaterar även att män som grupp har högre förvärvsinkomst och större överskott av kapital än kvinnor.

Trots retoriken gör regeringen inget för att angripa orsakerna till denna ojämlikhet. Vårdnadsbidrag, jämställdhetsbonusar och skatteavdrag för hushållsnära tjänster kan inte kompensera för nedskärningarna av vår gemensamma välfärd.

Jobbskatteavdraget har lanserats som lösningen på problemet med kvinnors deltidsarbete. Reformen ska, enligt regeringen, öka kvinnors vilja att arbeta heltid. Regeringen avslöjar här sin närmast naiva syn på ett komplext problem. Kvinnors lägre arbetskraftsdeltagande beror dels på fördelningen av det obetalda arbetet i hemmet, dels på diskriminerande strukturer på arbetsmarknaden i form av deltidsarbetslöshet, otrygga anställningar, lägre löner och sämre arbetsvillkor. Begränsningen av rätten att deltidsstämpla till 75 dagar är bara ett av många exempel på att regeringens politik slår hårdast mot kvinnor. De flesta deltidsarbetslösa är kvinnor i låglöneyrken. Ansvaret för den ojämställda arbetsmarknaden läggs alltså på kvinnorna själva i stället för på arbetsgivarna som inte erbjuder heltidstjänster. I den pågående lågkonjunkturen blir regeringens tal om drivkrafter att arbeta heltid ett stort hån mot de arbetslösa eftersom det finns få arbeten att söka.

Regeringen har fryst statsbidragen till kommunerna så att många landsting och kommuner tvingas till nedskärningar. Som anställda inom vård, omsorg och skola får kvinnor ta konsekvenserna i form av sämre löneutrymme, minskad bemanning, ökad stress, och risk för arbetslöshet. Samtidigt flyttas ansvaret för omsorg om barn, äldre och personer med funktionsnedsättning över på anhöriga, i praktiken på kvinnor. Regeringen omvandlar på så sätt det arbete som varit professionellt, avlönat och gemensamt finansierat till oavlönade kvinnosysslor.

En generell välfärd och en väl fungerande offentlig sektor är grundläggande för jämställdheten mellan kvinnor och män. Det är med sorg vi på internationella kvinnodagen 2009 konstaterar att regeringen är i full färd med att backa tillbaka till tiden före 1970-talets utbyggnad av den offentliga välfärden då kvinnans plats var vid spisen.

Lars Ohly

Uppdaterades: 04 mar 2009