Lotterilinjen minskar valfrihetsångest
Åsa Mobers krönika i ”Dagens samhälle” nr 14 2012
”Lottning kan vara ett bättre urvalsinstrument till skolan” löd rubriken när Ibrahim Baylan la fram sitt partis skolprogram på DN debatt 28/3. Det handlar om något som socialdemokrater dröm om så länge jag kan minnas: en jämlik skola.
Som född 1947 tillhörde jag den sista årskullen som gick i den gamla skolan. Den nya grundskolan nådde till sist även det konservativa Lidingö där jag växte upp. En mental naturkatastrof enligt många av våra lärare i den gamla realskolan, undergången var nära.
Detta hände på den gamla dåliga tiden när skolplatser fördelades efter adress. När de sex åren i samhällsvald folkskola var över delades klassen, de läsbegåvade till närmaste läroverk, de ”svaga” till folkskolan och sedan direkt till de okvalificerade arbetsuppgifter som den nya tekniken nu har utplånat.
De få arbetarbarnen blev kvar i folkskolan, på det Lidingö som dominerades av samhällsklasser med studievana. Segregation genom bostadsanknytning var modellen. I jämförelse med det och dagens modernare system, med ännu hårdare socialt urval, framstår lottning av skolplats som ett bra förslag.
Det skulle också innebära ett politiskt erkännande av det lotterisamhälle vi ändå är underkastade i livets alla skiften, i alla samhällsskick. Medan vi matas med fraser om viljans frihet och valfrihet avgörs det mesta i ”födelselotteriet”.
Vilka föräldrar fick du? Vilka yrken har de, var bor de, vilken hälsostatus har de? Är de mycket sjuka ökar din risk att också bli det, är de utslagna likaså. Är de arbetslösa löper du mångdubbelt större risk att bli det själv och har de bra jobb med hygglig lön ökar dina möjligheter till detsamma.
På de områden där vi i teorin har valfrihet, som skola, yrkesval, teleoperatör, vårdgivare, pensionsförsäkring med mera, drunknar vi i information och har inte en chans att orientera oss. Att aldrig välja om det går att låta bli, i allt från elleverantör till vårdgivare är antagligen ett av de bästa beslut jag fattat.
De som genomdrev den ökande valfriheten måste ha varit människor med fast anställning. Inte för att de medvetet tänkte sig att arbetsgivaren skulle betala för den tid de ägnade åt att välja, men de kan aldrig ha någon kalkyl över hur mycket tid detta väljande skulle ta. Vi som är egenföretagare med blygsamma intäkter gör klokast i att avstå och ägna oss åt något mer produktivt. Ibland blir det sämre, ibland bättre, men mycket tid och valfrihetsångest sparar den som konsekvent väljer lotterilinjen.